logo

  • Välkommen!-image

Välkommen!

Hej mors!

Vi heter Figge och Linus och är ett kreativt team boendes i Stockholm som precis examinerats från Forsbergs Skola. Tillsammans har vi jobbat med en drös projekt och uppgifter. På båda våra praktikperioder har vi arbetat som team och det vore ju fasligt skoj att fortsätta med det.

Hit us up!

Info-image

Info

Figge Wasberger
Art Director

Linus Blom
Copywriter

Yo Peep!

Man kan säga att det började hösten 2012. När Skånepågen Figge lämnade sitt Landskrona och arbete som "robot builder" (låter väldigt mycket tuffare på engelska), för att börja på Forsbergs skola. Tio mil norr om Stockholm i bruksorten Hallstavik hade jag, Linus lämnat mitt arbete som "grave digger" (också häftigare på engelska), för att börja på Forsbergs. Sen dess har vi haft det kul och arbetat ihop, med betoning på kul. En annan skulle kunna säga att det började när vi som småglin var med i Småstjärnorna. Figge som gitarrist i Arvingarna (HAHA!) och jag i Jumper. Den lustiga slumpen.

Tidigare jobb/praktiker:
Volt Reklambyrå
John Doe Worldwide

Vinnare av Pelle Lindbergstipendiet
Vinnare av The Talent Business Cream 2014

aq_block_7-image

Skriv på tangenterna

Kontakta oss-image

Kontakta oss

E-Mail:
figge@figgelinus.se
linus@figgelinus.se
telefon:
+46 70 42 55 868
+46 76 131 32 99

Barndomsminnen

Uppe bland tjejvägarna i Hallstavik var det jag bodde, med gränsande korsningar till Frida, Johanna, Kristina- och Emmavägen. Det var radhuslängor med enhetliga färger, röda husfasader med vita knutar hos alla förutom familjen Haapamäki på Emmavägen 3 som hade allting vitt. Där bodde Marika, Sari, Mika, Matti den rökande-mamman-man-aldrig-såg och Jarmo. FC Z-Jarmo. Han var några år äldre än mig och han fick absolut inte umgås med några yngre, för enligt hans mamma kunde Jarmo ”sluta växa i huvudet” om han umgicks med yngre. Men att gå som sminkad påskkärring när man är sexton och spela landhockey ensam med Gretzky, Foppa och Sundin. Det var okej.
        Borta på Emmavägen 13 bodde Ylva Svan och hennes söner Simpa och Gurra. Simpa var 86:a och Gurra var 85:a Jag tyckte inte om att vara hemma hos dem, det var alltid så mycket saker överallt, det var liksom en stig omgiven av bråte, kläder och kartonger genom alla rum och till köket. I köket där Ylva alltid satt och rökte, jag kände redan när jag stod utanför den flagnande ytterdörren den tunga röklukten. Jag väntade aldrig på att någon skulle öppna dörren när jag knackade på, utan hemma hos Svan steg man bara in hoppades att någon var hemma och att man inte trampade i kattskit som ingen orkat ta upp.
        På 9:an bodde Polle, Agneta och deras vakthund, en stor svartbrun schäfer. Vi fick inte under några omständigheter sätta vår fot på deras trädgård, det var livsfarligt, mamma och pappa skulle istället köpa en ny fotboll varje gång vi av misstag sparkade den över häcken för skulle den där hunden få tag i oss, skulle det sluta illa.
        Polle var lång och hade glasögon, han jobbade som brandman och sade alltid ”Tjenixen grabbar” när han såg oss. Varje gång vi råkat sparka över en fotboll så kom han över med den och sade ”snart skjuter ni över till 11:an” med ett leende.
        Agneta var tillskillnad från Polle en riktig surkärring som inte tyckte om barn, hon hade kantiga glasögon och penntrollshår. Hon var så obehaglig att ifall hon kom hem, gick man in och lekte istället. Sen en dag var hon och schäfern bara borta, mamma berättade att hon hade haft någonting fel i huvudet och att det var därför hon var så elak. Hon hade dött av en hjärntumör.         På Emmavägen 7 bodde jag, mamma, pappa och min lillebror. Det var det enda huset på Emmavägen där planlösningen på övervåningen var helt öppen. Det var hemma hos oss vi nästan alltid var, vi hade tv-spel och tillräcklig med plats för att spela både fotboll och innebandy. Men det var inte vad vi gjorde mest, för mest av allt busade vi. Det var harmlösa saker, på sommaren kastade vi äpplen, busplinga på dörrar, och sprang över tomter. På vintern bytte man ut äpplen mot snöbollar och istället för att palla släckte vi julgranar. Busandet gick oftast bra och vi kom undan, men en gång gick allting fel. Jag låtsas sova när mamma kommer in och säger att frukosten är klar, jag hör hur hon fortsätter in i min lillebrors rum och säger åt honom med. Jag klättrar ner för loftsängen och går ut i köket, jag sätter mig i den vita träsoffan. Rostade mackor med varm choklad och grädde, det var vinterfrukosten vi ibland fick på helgen.

        – Ät inte bara grädden nu.
         – Nej, men den försvinner annars.
En rostis hoppar upp ur brödrosten och i bordet ner på golvet. Mamma kastar den och stoppar i en ny.
        – Varför gör den alltid så där, vi måste köpa en ny. Eddie skynda dig! Dina choklad blir kall annars.
        – Jag vill inte ha mer, jag är mätt.
        – Vad säger man?
        – Tack så mycket för frukosten.
        – Bra, gör din dagboksläxa nu.

Jag går ifrån bordet och in på mitt rum. Jag har fått med mig en helgläxa om att skriva dagbok. Egentligen ska vi skriva varje dag i skolan men jag glömmer oftast bort det så nu har jag fått i läxa att göra det på helgen istället.

        Hej dagboken. Idag är det den 5:e december 1998. Jag har ätit rostis och druckit choklad med grädde. Hej då dagboken.
Jag hör hur det ringer ifrån telefonen ute i hallen och hur mamma svarar.

        – Linus, det är Robert.
        – Aa jag kommer.

Jag har känt Robert sedan vi gick i lekis, han var min bästa vän och vi umgicks med varandra nästan varje dag sedan vi sågs första gången. Vi gick i samma klass och spelade både fotboll och innebandy ihop. Robert bodde med sin mamma borta vid speedwaybanan där alla fullgubbarna bodde, hans pappa bodde någonstans i Stockholm och ibland brukade Robert visa ett hockeykort och säga att det var hans pappa. Jag tyckte det var häftigt, men jag förstod att han ljög.

        – Hallå?
        – Hej det är Robert, vad gör du?
        – Hej jag har precis ätit.
        – Okej ska vi va sen? Jag ska äta middag hos min mormor så kan jag komma till dig sen.
        – Ja det blir bra, vi ses då.

Jag satt i soffan på övervåningen och spelade Playstation när trappstegen närmade sig nerifrån det var fler än en som gick i trappan och jag hade inte ens hört att det knackat på dörren. Den första jag såg var Robert, sen kom Simpa, Gurra och Andreas.
        Andreas var ifrån Karolinavägen som låg flera tjejer bort. Han var ett år äldre än mig och Robert och jag kände igen honom från skolan. Jag hade inte umgåtts med honom tidigare så jag visste inte hur han var men mina äldre kusiner sa att hade stulit pengar i lärarrummet på skolan. Innan jag hunnit fråga vad alla gjorde hos mig frågade Robert om vi skulle följa med dem ut och busa. Så klart att vi ska.
        Vi tog den vanliga vägen, upp på cykelvägen vid lilla lekparken och förbi stenen som någon hade målat som en val. Vårt första mål för kvällen var Sune. Han var storlek stor så vi var inte rädda för att han skulle få tag i oss, han brukade som mest bara komma ut och gorma. Men det räckte gott och väl för oss. Vi laddade med snöbollar som vi kastade på taket, vi gömde oss fort i skogsbrynet för att se om det skulle bli någon jakt. Ingen lycka, han kom inte ens ut. Vi fortsatte Ekvägen ner mot Hallstavik centrum med sikte på lägenhetshusen som omringade själva torget. Men på vägen dit hade vi åtminstone två eller tre granar vi kunde släcka och vår svurna fiende, Kattmamman.
        Kattmamman var en tant som hade stulit Simpa och Gurras två katter, Lucifer och Snoddas. Eller ja stulit och stulit, hon hade börjat ta hand om ett par katter som förmodligen inte fick mat någon annanstans, så till slut stanna de.

        – Jävla kattjuv! skrek Simpa samtidigt som han sparkade på hennes postlåda. Jag och Gurra som gick och pratade om annat var inte beredda på smällen, så började springa några meter innan vi uppfattat vad som hänt.
        – Varför är Andreas med för? Är han ens schysst?
        – Han är ganska schysst, han har snott cigg från sin morsa så vi skulle få några.
        – Aha.

Efter att vi hade släckt julgransbelysningen på Domherren var vi äntligen framme vid lägenhetshusen. Nu ska det minsann ringa i dörrarna.
        Klockan var runt sju när vi delade upp oss i två grupper, Andreas, Robert och Simpa skulle ta ett hus medan jag och Gurra tog det som låg bredvid. Planen var att vi skulle ta hissen högst upp för att sen ringa på alla dörrar på varje våning och sen skulle vi springa mot idrottshallen som låg 400 meter bort.

Dörrarna gled isär på sjätte våningen och det var bara det röda ljuset ifrån lampknapparna som lyste. Det var tre lägenheter på varje våning och jag skulle ta de längst till höger, Jocke skulle ta vänster och mitten.
        Vi tittade på varandra och räknade tyst ner. Ett, två, tre, nu! Vi behövde knappt trappstegen, det kändes som att vi flög ner för våningarna en efter en. När vi hade hunnit ner på tredje våningen hörde man hur dörrarna började att öppna på våningarna ovanför och folk som började att gorma. Kom igen bara två våningar kvar. En kvar. Haha vi klarade det! Genom porten ser jag hur Robert, Andreas och Simpa springer förbi och bort mot sporthallen och snart är vi ikapp dem.
        När vi stannat utanför sporthallen för att hämta andan fortsätter Andreas att springa längre och längre bort. Han kanske tror att någon är efter oss, eller så blev han rädd.

        – Vart ska han någonstans?
        – Jag vet inte. sa han något till dig Robert?
        – Nej han sa ingenting, men han kastade ner ett tomtebloss i sopnedkastet.

        Som på beställning hörde vi ljudet av sirener växa sig starkare för varje sekund som gick. Ingen av oss sa något vi bara stirrade bort mot lägenhetshusen som nu var omringade av människor. Jag ville spy, gråta och skrika. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Helvete.
        Jag minns inte hur diskussionen gick men ingen hade ju sett oss, så vi sade att vi bara skulle ta småvägarna hem och låtsas som att ingenting hade hänt. Vi satte oss i en lekpark för att försöka samla oss och hålla masken innan vi gick ner mot tjejvägarna.
        Ingen sa någonting under promenaden hem, vi hoppades bara att ingen gjort sig illa. Fan. Det löser sig.
        Förbi stenvalen och grusplanen och där, utanför både 7:an och 13. Polisbilar.

Fan.

Linus Blom

 

View Comments (0)

Close Post

Barndomsminnen

Uppe bland tjejvägarna i Hallstavik var det jag bodde, med gränsande korsningar till Frida, Johanna, Kristina- och Emmavägen. Det var radhuslängor med enhetliga färger, röda husfasader med vita knutar hos alla förutom familjen Haapamäki på Emmavägen 3 som hade allting vitt. Där bodde Marika, Sari, Mika, Matti den rökande-mamman-man-aldrig-såg och Jarmo. FC Z-Jarmo. Han var några år äldre än mig och han fick absolut inte umgås med några yngre, för enligt hans mamma kunde Jarmo ”sluta växa i huvudet” om han umgicks med yngre. Men att gå som sminkad påskkärring när man är sexton och spela landhockey ensam med Gretzky, Foppa och Sundin. Det var okej.
        Borta på Emmavägen 13 bodde Ylva Svan och hennes söner Simpa och Gurra. Simpa var 86:a och Gurra var 85:a Jag tyckte inte om att vara hemma hos dem, det var alltid så mycket saker överallt, det var liksom en stig omgiven av bråte, kläder och kartonger genom alla rum och till köket. I köket där Ylva alltid satt och rökte, jag kände redan när jag stod utanför den flagnande ytterdörren den tunga röklukten. Jag väntade aldrig på att någon skulle öppna dörren när jag knackade på, utan hemma hos Svan steg man bara in hoppades att någon var hemma och att man inte trampade i kattskit som ingen orkat ta upp.
        På 9:an bodde Polle, Agneta och deras vakthund, en stor svartbrun schäfer. Vi fick inte under några omständigheter sätta vår fot på deras trädgård, det var livsfarligt, mamma och pappa skulle istället köpa en ny fotboll varje gång vi av misstag sparkade den över häcken för skulle den där hunden få tag i oss, skulle det sluta illa.
        Polle var lång och hade glasögon, han jobbade som brandman och sade alltid ”Tjenixen grabbar” när han såg oss. Varje gång vi råkat sparka över en fotboll så kom han över med den och sade ”snart skjuter ni över till 11:an” med ett leende.
        Agneta var tillskillnad från Polle en riktig surkärring som inte tyckte om barn, hon hade kantiga glasögon och penntrollshår. Hon var så obehaglig att ifall hon kom hem, gick man in och lekte istället. Sen en dag var hon och schäfern bara borta, mamma berättade att hon hade haft någonting fel i huvudet och att det var därför hon var så elak. Hon hade dött av en hjärntumör.         På Emmavägen 7 bodde jag, mamma, pappa och min lillebror. Det var det enda huset på Emmavägen där planlösningen på övervåningen var helt öppen. Det var hemma hos oss vi nästan alltid var, vi hade tv-spel och tillräcklig med plats för att spela både fotboll och innebandy. Men det var inte vad vi gjorde mest, för mest av allt busade vi. Det var harmlösa saker, på sommaren kastade vi äpplen, busplinga på dörrar, och sprang över tomter. På vintern bytte man ut äpplen mot snöbollar och istället för att palla släckte vi julgranar. Busandet gick oftast bra och vi kom undan, men en gång gick allting fel. Jag låtsas sova när mamma kommer in och säger att frukosten är klar, jag hör hur hon fortsätter in i min lillebrors rum och säger åt honom med. Jag klättrar ner för loftsängen och går ut i köket, jag sätter mig i den vita träsoffan. Rostade mackor med varm choklad och grädde, det var vinterfrukosten vi ibland fick på helgen.

        – Ät inte bara grädden nu.
         – Nej, men den försvinner annars.
En rostis hoppar upp ur brödrosten och i bordet ner på golvet. Mamma kastar den och stoppar i en ny.
        – Varför gör den alltid så där, vi måste köpa en ny. Eddie skynda dig! Dina choklad blir kall annars.
        – Jag vill inte ha mer, jag är mätt.
        – Vad säger man?
        – Tack så mycket för frukosten.
        – Bra, gör din dagboksläxa nu.

Jag går ifrån bordet och in på mitt rum. Jag har fått med mig en helgläxa om att skriva dagbok. Egentligen ska vi skriva varje dag i skolan men jag glömmer oftast bort det så nu har jag fått i läxa att göra det på helgen istället.

        Hej dagboken. Idag är det den 5:e december 1998. Jag har ätit rostis och druckit choklad med grädde. Hej då dagboken.
Jag hör hur det ringer ifrån telefonen ute i hallen och hur mamma svarar.

        – Linus, det är Robert.
        – Aa jag kommer.

Jag har känt Robert sedan vi gick i lekis, han var min bästa vän och vi umgicks med varandra nästan varje dag sedan vi sågs första gången. Vi gick i samma klass och spelade både fotboll och innebandy ihop. Robert bodde med sin mamma borta vid speedwaybanan där alla fullgubbarna bodde, hans pappa bodde någonstans i Stockholm och ibland brukade Robert visa ett hockeykort och säga att det var hans pappa. Jag tyckte det var häftigt, men jag förstod att han ljög.

        – Hallå?
        – Hej det är Robert, vad gör du?
        – Hej jag har precis ätit.
        – Okej ska vi va sen? Jag ska äta middag hos min mormor så kan jag komma till dig sen.
        – Ja det blir bra, vi ses då.

Jag satt i soffan på övervåningen och spelade Playstation när trappstegen närmade sig nerifrån det var fler än en som gick i trappan och jag hade inte ens hört att det knackat på dörren. Den första jag såg var Robert, sen kom Simpa, Gurra och Andreas.
        Andreas var ifrån Karolinavägen som låg flera tjejer bort. Han var ett år äldre än mig och Robert och jag kände igen honom från skolan. Jag hade inte umgåtts med honom tidigare så jag visste inte hur han var men mina äldre kusiner sa att hade stulit pengar i lärarrummet på skolan. Innan jag hunnit fråga vad alla gjorde hos mig frågade Robert om vi skulle följa med dem ut och busa. Så klart att vi ska.
        Vi tog den vanliga vägen, upp på cykelvägen vid lilla lekparken och förbi stenen som någon hade målat som en val. Vårt första mål för kvällen var Sune. Han var storlek stor så vi var inte rädda för att han skulle få tag i oss, han brukade som mest bara komma ut och gorma. Men det räckte gott och väl för oss. Vi laddade med snöbollar som vi kastade på taket, vi gömde oss fort i skogsbrynet för att se om det skulle bli någon jakt. Ingen lycka, han kom inte ens ut. Vi fortsatte Ekvägen ner mot Hallstavik centrum med sikte på lägenhetshusen som omringade själva torget. Men på vägen dit hade vi åtminstone två eller tre granar vi kunde släcka och vår svurna fiende, Kattmamman.
        Kattmamman var en tant som hade stulit Simpa och Gurras två katter, Lucifer och Snoddas. Eller ja stulit och stulit, hon hade börjat ta hand om ett par katter som förmodligen inte fick mat någon annanstans, så till slut stanna de.

        – Jävla kattjuv! skrek Simpa samtidigt som han sparkade på hennes postlåda. Jag och Gurra som gick och pratade om annat var inte beredda på smällen, så började springa några meter innan vi uppfattat vad som hänt.
        – Varför är Andreas med för? Är han ens schysst?
        – Han är ganska schysst, han har snott cigg från sin morsa så vi skulle få några.
        – Aha.

Efter att vi hade släckt julgransbelysningen på Domherren var vi äntligen framme vid lägenhetshusen. Nu ska det minsann ringa i dörrarna.
        Klockan var runt sju när vi delade upp oss i två grupper, Andreas, Robert och Simpa skulle ta ett hus medan jag och Gurra tog det som låg bredvid. Planen var att vi skulle ta hissen högst upp för att sen ringa på alla dörrar på varje våning och sen skulle vi springa mot idrottshallen som låg 400 meter bort.

Dörrarna gled isär på sjätte våningen och det var bara det röda ljuset ifrån lampknapparna som lyste. Det var tre lägenheter på varje våning och jag skulle ta de längst till höger, Jocke skulle ta vänster och mitten.
        Vi tittade på varandra och räknade tyst ner. Ett, två, tre, nu! Vi behövde knappt trappstegen, det kändes som att vi flög ner för våningarna en efter en. När vi hade hunnit ner på tredje våningen hörde man hur dörrarna började att öppna på våningarna ovanför och folk som började att gorma. Kom igen bara två våningar kvar. En kvar. Haha vi klarade det! Genom porten ser jag hur Robert, Andreas och Simpa springer förbi och bort mot sporthallen och snart är vi ikapp dem.
        När vi stannat utanför sporthallen för att hämta andan fortsätter Andreas att springa längre och längre bort. Han kanske tror att någon är efter oss, eller så blev han rädd.

        – Vart ska han någonstans?
        – Jag vet inte. sa han något till dig Robert?
        – Nej han sa ingenting, men han kastade ner ett tomtebloss i sopnedkastet.

        Som på beställning hörde vi ljudet av sirener växa sig starkare för varje sekund som gick. Ingen av oss sa något vi bara stirrade bort mot lägenhetshusen som nu var omringade av människor. Jag ville spy, gråta och skrika. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Helvete.
        Jag minns inte hur diskussionen gick men ingen hade ju sett oss, så vi sade att vi bara skulle ta småvägarna hem och låtsas som att ingenting hade hänt. Vi satte oss i en lekpark för att försöka samla oss och hålla masken innan vi gick ner mot tjejvägarna.
        Ingen sa någonting under promenaden hem, vi hoppades bara att ingen gjort sig illa. Fan. Det löser sig.
        Förbi stenvalen och grusplanen och där, utanför både 7:an och 13. Polisbilar.

Fan.

Linus Blom

 

View Comments (0)

Close Post